aamandas

Minns du ?... Minns du när mamma berätta första gången att du skulle bli mormor, hur besviken och tufft du visste att det skulle bli eftersom att mamma&pappa inte hade någon ekonomi och botte i en liten lägenhet?.

Men när jag föddes var du världens lyckligaste, du kunde aldrig släppa tagit om mig. 
Du va hos mig varje dag och lärde mig säga massa ord och flima och knäppte kort på vad jag en gjorde.

När mamma berätta att jag skulle bli storasyster så blev jag rädd att du inte skulle vara lika mycket med mig längre... Men du skratta bara och berätta att jag inte behvöer ora mig, att du alltid kommer vara med mig.

Du lärde mig alfabetet, du lärde mig hur man matar foglar, hur man fiskar, hur man ska simma, göra flätor, åka skridskor och en massa saker. 
Varje gång jag och min bror sov hos dig så kom du alltid in med min favorit frukost, obo'y och fil och flingor sedan satt vi där i sängen du jag, albin & leif och bara myste. 

Seda gick åren, jag va inte mig själv och levde i min egen lilla värld. 
Brydde mig inte om nått, gjorde allt jag inte fick göra, ingen orkade med mig, inte ens mamma.
Men du, du va inte arg eller skällde på mig, du sa åt mamma att sluta skälla på mig.

Men en dag när jag kom hem från en kompis så grät mamma i telefonen.
Jag gick in dit och såg mamma ramla ihop på golvet...Då sa hon orden som blev min mardröm
'' mormor har cancer'' 
Jag visste inget om cancer just då, bara en sak döden. Men min mormor fick inte dö?! 
Hon har ju lovat att alltid vara med mig, hon kan inte dö. Neej aboslut inte det är ett missförstond hon är ju världens underbaraste person. 

Åren gick och du blev sämre och sämre, klasser du vart lärare till kom hem till dig med blommor,bilder och brev. Du hade inget hår, du va så smal...du bara satt där i soffan med en filt och sov. 
Jag slutade vara hos dig för jag klara inte av att se dig så sjuk, du förstod det hela tiden men sa det inte till någon. 

Sista tiden du låg på sjukhuset tvinga mamma dit mig. 
Du va så svag, att du inte klarade av att sitta upp själv utan åkte upp med sängen med hjälp av en dosa?
Inget hår och man hörde knappt vad du sa. 
Då sa mamma att vi inte tänker åka utomlands som det va planerat, för att hon ville stanna kvar hos dig.
Men du sa att vi skulle åka för din skull och att vi aboslut inte fick stanna hemma. Sedan bad du mamma gå ut från rummet så du kunde prata med mig själv. 

du sa: 
Amanda, va rädd om dig, fixa skolan jag vet att du kan!
va rädd om mamma,pappa & albin och lova att lyssna på vad mamma säger.
Men jag vill inte att du glömmer en sak att jag älskar dig!
Det jag inte visste då var att det va doms sita orden du sa till mig. 

Men jag, sa inget tillbaka för jag ''brydde mig inte om någon, tog alla förgiven''
Sedan nån vecka senare försvann du upp till himlen bland alla dom andra änglarna.

Jag önska att jag va frisk nog att säga min kärlek till dig, men jag va tyvärr inte det.
Men mormor jag vet inte om du ser detta men om...så vill jag bara att du ska veta att jag älskar dig och jag har fixat skolan, hjälper till här hemma och slutat med alla dumheter. Jag gör allt för din skull, jag gråter varje natt och läser allt du gett och skrivit till mig. Du lever forfarande kvar i mitt hjärta och en vacker dag så syns vi igen. <3 / din amanda